Nu har jag hittat min egen sportgren! Länge har jag sökt och funderat på vad som bäst skulle passa mig. I dag läste jag Anders Westgårdhs kolumn i Aftonbladet, som handlade om britternas humor och om deras roliga hobbies. Här läste jag för första gången om den nya modeflugan - extreme ironing (extrem strykning):

" Visst, det är mäktigt att kämpa sig igenom en triathlon eller något annat konventionellt kraftprov. Men att pressa sig till det yttersta i en äventyrssport samtidigt som man stryker en skjorta ? det är betydligt mer imponerande."

Efter lite googlande hittade jag en hel del info om extreme ironing. Extrem-grenens officiella hemsida (organisationen Extreme Ironing Bureau) finns på adressen http://www.extremeironing.com/ och den tyska sektionens sida på URLen http://www.extremeironing.info/. Gallerierna och läsarbilderna är speciellt intressanta. Man kan stryka sin skjorta t.ex. på en bergstopp, när man blir dragen av en bil, under vattnet eller bland pingvinerna på Antarktis. Tyskarna beskriver sporten ganska bra:

"Extreme Ironing is an outdoor activity that combines the excitement of an extreme sport with the satisfaction of a freshly ironed shirt."

Att stryka skjortor har i åratal varit en regelbunden morgonsysselsättning för mig. Nu skulle man kunna kombinera denna rutin med lite extremsport. Kanske man borde arrangera lokala mästerskap här i Finland också (ifall ingen redan gjort det, alltså).

På senare tiden har vi sett några intressanta personliga projektbloggar i den finska blogosfären. Projekti 2.0 och Pyllerö puikulammaksi dokumenterar skribenternas bantningsprojekt och Raikas är en dagbok om att sluta röka. Själv har jag inte haft liknande projekt, men jag kan anta att det är nåt som man kan skriva en hel del om.

När man offentligt skriver om sitt beslut att sluta med tobak eller kalorier är beslutet betydligt mera definitivt än om man skulle hålla det för sig själv. Om man har berättat om sitt beslut för andra människor skulle det ju vara lite pinsamt att redan efter två veckor vara tvungen att ge upp. Dessutom kan man få stöd eller nyttiga idéer av bloggens läsare - det finns ju säkert andra som genomgått samma prövningar. Sami (bloggen Raikas) konstaterar dessutom att man med god tur kan fungera som ett gott exempel för andra, som tänkt sluta röka. Varför inte? Inspiration får man ju säkert om man märker att nån annan ser ut att klara av det (och dessutom haft samma problem som man själv).

Själv vet jag inte vad jag offentligt skulle kunna "sluta med". Man kunde tänka sig att göda upp sig bara för att kunna testa bantningsbloggning, men så intresserad av mediets inverkan på projekten är jag ändå inte.

Igen en ny och rolig form av vardagsvoyerism: In Passing är en samling av citat, som sajtens författare snappat upp ute på stan, i universitet, på bussen el.dyl. Det är helt roligt och intressant att läsa en 15 sekunders konversation, utan att ha minsta lilla aning om diskussionens bakgrund. En del av citaten är faktiskt ganska humorisktiska och bisarra.

Länken via Aula.

Skivrecensioner ska man aldrig ta helt på allvar. Sällan har musikkritikerna helt samma musiksmak som man själv har, men genom att läsa ett par olika recensioner om en skiva vet man å andra sidan ungefär hurudan musik det är frågan om.

Håkan Hellströms nya skiva Det är så jag säger det har nyligen blivit recenserad i åtminstone Aftonbladet och Husis (sorry, ingen länk). Man kan helt enkelt inte låta bli att bli nyfiken, när man läser två av dom positivaste recensioner man någonsin sett. T.ex. Aftonbladet:

"Det är ren eufori, det är extas, det är dans, dans, dans och den maximala hastigheten omvandlad till ett rasande stycke soulpop större än hela universum och jag törs påstå att ingen svensk artist någonsin fäst nånting lika lyckligt, lika vanvettigt lustfyllt och upphetsande på skiva."

Jag blev rentav så nyfiken att jag kände mig tvungen att gå till Stockas skivavdelning och köpa skivan - man måste ju höra vad som fått nån att skriva så där. Tyvärr tycks skivbolaget ha problem med distributionen och skivan säljs inte ännu i Helsingfors. Man blir väl tvungen att vänta.